Livet by amanda

Hur ska då den gyllene regeln få plats i vårat ack så tajta schema? Kan vi tala den absoluta sanningen 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 50nånting veckor om året?

Eller är det inte realistiskt? Måste vi ljuga för att överleva? Det är bevisat att frasen: "I'm fine" i alla världens språk är den vanligaste av alla våra lögner. tänker vi någonsin efter när nån frågar: "Hur mår du?" eller nått i den stilen? (Eller är jag den enda av oss här som svarar på reaktion. Som kommer på mig själv när man ligger hemma o är sjuk från skolan och nån ringer och checkar på en. Svaret blir typ: "Jag mår bra..Nej eller juste, eh jag har feber och ligger i karantän..." kanske inte så illa men så har fler än ett samtal blivit i min hitoria. )

Är sanningen alltid bäst? Ska jag berätta för min vän att tröjan är apful när hon frågar om vad jag tycker om hennes nya kap? Finns det tillfällen då det är okej att avböja från sanningen?

Jag antar att lögn, sanning, förtroende och ärlighet är ett tema för stort för ett enda blogg inlägg. Men jag hoppas att känslan spreds.

Det är ett förvirrat tema fullt av undantag, avböjelser och ironiskt nog; lögner.

Är det så livet är? Så det fungerar?

Ska vi följa citatet här under? Är det logiskt helt möjligt? Eller är undantag vår bästevän?

Tänk på den ni!