"Det gäller att inte fatta" Va?
Vi sitter på vår första matte lektion i gymnasiet, alla är lite nervösa inför vad som står framför oss. Vi hoppas på att vi går igenom saker vi känner igen, förstår och kan behandla. Då ställer läraren upp presentationen på projektorn och på tredje sliden söker sig frasen upp; "Det gäller att inte fatta" Vi blev smått förvånade av frasen och mycket riktigt, vi förstod inte ett gnutta av vad som stod där framför våra ögon.
Jag slogs av en tanke, är det så det är? Är det meningen att vi inte ska förstå? Av allt det som regeringen smackar i oss, som vi ändå inte förstår, är det avsiktligt att vi inte ska fatta? Och varför skäms vi då över att inte fatta? Vi dömer oss själva av vår okunnighet, när det i själva fallet är det som förväntas av oss?
Att inte fatta, innebär då att vi har all den möjligheten i världen att kunna lära oss, utvecklas och bli bättre. Det var det min lärare försökte förmedla. Fattar vi allt som hon går igenom så kommer vi aldrig att lära oss någor nytt. Inte utvecklas. Och inte bli ett skvatt smartare. Men om vi vågar vara ovetande och "dumma" ett tag, så kommer vi att en dag lämna klassrummet än lite smartare.
Så som Benjamin Franklin sa; "Being ignorant is not such a shame, as being unwilling to learn" Är det då bättre att vara ovetande än att alltid vara vetande? Som vi har blivit uppfostrade skulle det sägas tvärt om. Vi ska veta så mycket som möjligt, sant eller ej, men vi vet. Menar den teorin då att om jag kommer till en kurs som jag aldrig nånsin kunnat någonting om och mina klasskamrater kan mer än mig, har jag då en fördel? Delvis sant, i och med att jag inte vet nåt så kommer jag att få all min kunskap av en källa. De andra kan ha fått en annan källa från andra håll och kan därför uppfatta instruktioner och genomgångar som förvirrande.
Är det så det är?
Är det priset som bestämmer, eller är det tröjan?
Hollister är nyöppnat i Sveriges största centrum och folk åker lååångt för att bli charmade av musiken, känslan, lukten, och såklart de snygga killarna som hälsar dig välkommen när du inträder butiken. Men, är kläderna verkligen det som drar mest folk? Är de tillräkligt fräna, originella, slittåliga och allt annat som är kravet när man köper kläder?
.
Jag besökte butiken, det var först och främst en hel terass innan man kom in i själva butiken där soffbord och fotöljer som ingen satt i var placerade. sen kom man in i ett rum som liknade någons vardagsrum som var kraftigt nersläckt och överfyllt med kläder som var placerade på bord, hyllor i öppna byråer och klädstänger. Jag såg mer mörker än plaggen som jag förväntas köpa. Folk var som förtrollade när de trängdes och drog i kläder på ett fint sätt. Jag stod paralyserad mitt i kaoset och kunde inte inse vad folk trängdes så för? Kläderna, som jag knappt kunde skymta såg likadana ut som H&M's LOGG kollektioner, förutom den röda fågeln på. Förstås skillde priset sig enormt också från de skrämmande lika kläderna.
Dessa 2 linnen är inte väldigt olika varandra. Men de är från 2 olika affärer. Dessutom skiljer det lite mindre än 100 kr i pris. Är det helt realistiskt?
.
Nu kanske inte det här var ett så perfekt exempel men ni kanske förstår vart jag vill komma? Betyder det verkligen så mycket för oss om vilka so har tillverkat kläderna? Vilken butik vi köper dom av? Jag menar, att köpa en tröja på H&M(som här verkar vara ett offer just nu) eller köpa en tröja på Monki är väldig skillnad. Dock så ägs de båda affärerna tillsammans med Weekdays, som bla säljer det populära jeansen Cheap Monday, av samma ägare. Borde inte det då innebära att det från grund och botten är samma sak? Jag menar, visst är HM ofta ganska stilrena och sofistikerade jämfört med de hippa och lite svårt nytänkande HM och Weekdays, men det är, eller borde, vara lika " häftigt" att handla på vilken butik som helst av dessa?
.
Kommer jag starta en oändlig diskussion om kläder, tankar och fixering av utseede eller uppriktigt sagt, märket. Om det inte handlar om kvaliteten, vad är det då som lockar folk att köpa en tröja för 600 kr när du kan få en snarlik för 100?
Varför är vi så besatta av att vara så hippa? Visa att vi har råd och stil? Eller är det bara genuint att man föredrar märket? För att det matchar din personlighet som handen i handsken. Ska vi bevisa våran eventuella framgång? Lyckan av att kunna köpa det plagg du vill ha?
.
Skiljer det från person till person, och från dag till dag? Är det priset som bestämmer, eller är det plagget?
Hur lyckas man? Ner på botten, för att nå toppen?
Är det möjligt att bli det man alltid, eller nyligen drömt om att bli? Är det sant att man kan gå från noll till hundra i kändisskap eller framgång över en natt? Är det troligt att det händer mig? Eller är det bara nått man ser på TV?
Jag ser dagligen på Tv att många människor världen över finner sig själva att bli "upptäckta" på ett sätt eller annat. De sjunger vackert/originellt i True Talent eller Idol. De dansar snyggt i So You Think You Can Dance. De skämmer ut sig själva i Big Brother. Och de bloggar om livet och annat roligt på Internets gigantiska nät. Ack så många medelsvenssons som inte mer speciell än dig och mig blir världs- eller åtminstone rikskändisar på ett dygn.
Sen är de även dom som genom en drama fri väg finner kändisskapet och/eller framgången genom att vara genuint bra på vad dom gör diskretare än andra. Denna grupp är väll främst författare, men även denna yrkesgrupp har blivit mer och mer dramatiserade. De som fann framgången över en natt skriver nu böcker om sig själv, alter egon eller något annat som säljer bäst i Sverige. Däribland har vi Carolina Gynnings bok Ego Girl, Sofie Fahrmans bokserie om sitt alterego Elsa eller Blondinbellas Egoboost.
Kan jag, en vanlig medelsvensson som precis börjat skriva, också bli sån? Kan jag liksom alla andra ny-författare skriva en bok? För om Carolina Gynning, Snooki från Jersey Shore och Resten av alla självbiograf skrivande kändisar kan skriva en hel bok fylld med tomma ord, då borde väll jag också kunna? Jag menar, jag kanske inte vill bli en heltids författare, skriva oänliga serier av böcker som de ack sååå framgångsrika JK Rowlings och Leif GW Persson, men nån liten bok vore väll coolt om man lyckades med?
Eller måste jag ha nått framgång genom en annan kariär först då? Måste jag ha blivit en drama kändis, en journalist, en framgångsrik entrepenör eller något framgångsrikt och unikt i allmänhet? Handlar det om att om jag vill lyckas, så måste jag redan ha lyckats? Hur ska jag då kunna lyckas? Är vi fast i ett moment-22? Ett dilemma vi aldrig någonsin kommer att kunna klura ut ett vettigt svar ifrån?
Att lyckas, menas det med att få ett bra betyg i grundskolan? Kan jag genom den lyckan spinna vidare på min lycka och tillslut nå den absoluta framgången? Om det är så, varför har många, och jag menar alldeles för många, kända människor som har lyckats extremt bra i sitt liv nu, en mörk, deprimerande, traumatisk eller till och med kriminell bakgrund som har krashlandat på den absoluta botten för att efter det ha stigit och tillslut nått toppen? Är det så det måste gå? Jag menar, är det så du får erfarenheterna att skriva en bok? Att kunna motivera människor? Att orka med den extremt hektiska vardagen? Säg mig, nämn en otroligt välkänd kändis inom de flesta yrken. Den personen kommer till 80% att ha ett mörkt förflutet, om det så innehåller droger, alkohol missbruk eller något annat grovt negativt är inte den stora fokuseringen, men att den personen hamnade på botten men orkade sig upp och jobbade för att bli stark och framgångsrik. Är det så det funkar i den här världen? Måste vi misslyckas för att kunna lyckas?
Kan man inte ta den enkla vägen här i livet, gå rakt genom lyckans väg och bli framgångsrik på en gång? Eller glömde jag bort att det inte är en lätt och rättvis ärld vi lever i?
Sen handlar det ju inte heller så mycket om jag kan skriva en bok eler inte. Nån måste ju ha intresset att köpa och läsa min bok. Annars finns det 0 mening med att jag ska stå mig i kast att lägga ner tid ch energi på en bok, som bara jag var intresserad av.
Handlar det om att våga? Att ta steget ut på en gammal ranglig bro för att kanske falla igenom en rutten planka, falla i oändlighet och måsta dra sig upp för det gamla repet längs den branta stenväggen. Eller att kunna parera mellan farligheterna men möta svårigheterna, övervinna dom och tillslut komma till den sida som faktiskt har det grönare gräset. Är det så vi lever våra liv?
ärlighet.
Ett svårt löfte. För visso, men samtidigt är det också alltid nåt som vi dagligen litar på att våra medmänniskor säger.
Hur ska då den gyllene regeln få plats i vårat ack så tajta schema? Kan vi tala den absoluta sanningen 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 50nånting veckor om året?
Eller är det inte realistiskt? Måste vi ljuga för att överleva? Det är bevisat att frasen: "I'm fine" i alla världens språk är den vanligaste av alla våra lögner. tänker vi någonsin efter när nån frågar: "Hur mår du?" eller nått i den stilen? (Eller är jag den enda av oss här som svarar på reaktion. Som kommer på mig själv när man ligger hemma o är sjuk från skolan och nån ringer och checkar på en. Svaret blir typ: "Jag mår bra..Nej eller juste, eh jag har feber och ligger i karantän..." kanske inte så illa men så har fler än ett samtal blivit i min hitoria. )
Är sanningen alltid bäst? Ska jag berätta för min vän att tröjan är apful när hon frågar om vad jag tycker om hennes nya kap? Finns det tillfällen då det är okej att avböja från sanningen?
Jag antar att lögn, sanning, förtroende och ärlighet är ett tema för stort för ett enda blogg inlägg. Men jag hoppas att känslan spreds.
Det är ett förvirrat tema fullt av undantag, avböjelser och ironiskt nog; lögner.
Är det så livet är? Så det fungerar?
Ska vi följa citatet här under? Är det logiskt helt möjligt? Eller är undantag vår bästevän?
Tänk på den ni!
For every good reason there is to lie, there is a better reason to tell the truth. Bo Bennett
Det är farligt att leva
Visste nu att en val drunknar om den är under vattenytan i mer än 30 min utan att andas.
Det visste inte jag, men jag insåg en sak medans jag läs te detta. Man lever farligt, jämt. Även fast du lever hela ditt liv där du ska, i det här fallet vattnet, så kan det döda dig.
Det ÄR farligt att flyga flygplan, åka skidor, sitta på ett bilflak. Men det är oxå farlig att sitta på en stol(den kan gå sönder) eller gå(du kan ramla) och att ligga ner är ju nästan självmord(du kan dränka dig själv i ditt eget släm)...
Så ska vi gå omkring och oroa oss för att leva? Majoriteten av Sveriges befolkning åker bil dagligen, utan några funderingar, men en stor del av samma befolkning är oxå väldigt flygrädda, planet kan ju krasha. men tänk då på att det inträffar många fler bilolyckor än vad det gör flygolyckor på en månad. Men så då oroar vi oss egentligen oss för fel sak? Eller är det ens lönt att oroa sig alls?
Tillexempel så var Göran Kropp en svensk bergsbestigare som klättrade extremare berg efter det det andra, men vid ett enkelt rutinklättrings tillfälle så falerade utrustningen och han dog. Inte när han besteg ett av bergen i Himalaya utan vid ett träningsberg i Washington.
Varför gå omkring oroa oss för att något kan hända, när man kan leva sitt liv och göra något misstag eller till och med göra illa sig men ändå må bra?
Jag åkte en veckas skidåkning i Hafjäll i Norge, där man åkte utför i OS 94. Svarta backar o rubbet. Ramlade inte en gång.. Men sedan nån månad senare åkte jag en dag i Örnsköldsviks skuleberget. Halv platta backar och lyckas ramla och slå till korsbandet så illa att jag var tvungen att operera..
Jaja. Livet är hårt. Men det ska ju vara kul oxå.
Gör inget vårdslöst men lev inte som en fegis.
Det visste inte jag, men jag insåg en sak medans jag läs te detta. Man lever farligt, jämt. Även fast du lever hela ditt liv där du ska, i det här fallet vattnet, så kan det döda dig.
Det ÄR farligt att flyga flygplan, åka skidor, sitta på ett bilflak. Men det är oxå farlig att sitta på en stol(den kan gå sönder) eller gå(du kan ramla) och att ligga ner är ju nästan självmord(du kan dränka dig själv i ditt eget släm)...
Så ska vi gå omkring och oroa oss för att leva? Majoriteten av Sveriges befolkning åker bil dagligen, utan några funderingar, men en stor del av samma befolkning är oxå väldigt flygrädda, planet kan ju krasha. men tänk då på att det inträffar många fler bilolyckor än vad det gör flygolyckor på en månad. Men så då oroar vi oss egentligen oss för fel sak? Eller är det ens lönt att oroa sig alls?
Tillexempel så var Göran Kropp en svensk bergsbestigare som klättrade extremare berg efter det det andra, men vid ett enkelt rutinklättrings tillfälle så falerade utrustningen och han dog. Inte när han besteg ett av bergen i Himalaya utan vid ett träningsberg i Washington.
Varför gå omkring oroa oss för att något kan hända, när man kan leva sitt liv och göra något misstag eller till och med göra illa sig men ändå må bra?
Jag åkte en veckas skidåkning i Hafjäll i Norge, där man åkte utför i OS 94. Svarta backar o rubbet. Ramlade inte en gång.. Men sedan nån månad senare åkte jag en dag i Örnsköldsviks skuleberget. Halv platta backar och lyckas ramla och slå till korsbandet så illa att jag var tvungen att operera..
Jaja. Livet är hårt. Men det ska ju vara kul oxå.
Gör inget vårdslöst men lev inte som en fegis.
Ingen bestämd definition.
Svenska akademin har på sin hemsida, ingen definition av kärlek. på NE.se lyder; Någon på en gång uttömmande och allmänt accepterad definition av kärlek kan knappast ges. De ända definitioner jag hittar är halv smöriga poetiska smörjor med de sötare orden efter de andra..
Folk säger att kärlek är enkelt.
Jag säger. Ha! Det är världens största lögn. Kärlek som den där vackra sagan som alla kunde få. Det funkade för Sheakspeare men sen gick det utför. Nu är kärleken sällsynt. Det är mer fejk än äkta.
Hur ska jag kunna tro på kärlek om jag var dag ser skilsmässor, otrohet och en mängd andra kärlekstjuvar?
Ska jag naivt lita på kärleken, att när den väl hittat till min dörr att den aldrig ska vandra till min granne? Att den stannar i vått och tort i alla lägen.
Folk säger att kärlek är enkelt.
Jag säger. Ha! Det är världens största lögn. Kärlek som den där vackra sagan som alla kunde få. Det funkade för Sheakspeare men sen gick det utför. Nu är kärleken sällsynt. Det är mer fejk än äkta.
Hur ska jag kunna tro på kärlek om jag var dag ser skilsmässor, otrohet och en mängd andra kärlekstjuvar?
Ska jag naivt lita på kärleken, att när den väl hittat till min dörr att den aldrig ska vandra till min granne? Att den stannar i vått och tort i alla lägen.
Jag pratade med min mamma och hon sa det, man har en plan, en dröm-makvinna. Men sen när man väl träffar kärleken, så slås alla drömmar undan. Din "typ" hade kanske varit en lång blond fotbollspelare men när du träffade den kotra brunhårige arkitekten så föll du pladask för dennaoch det spelar inte längre någon roll vad du hade tänkt dig innan. Mamma är inte den ända so visar att den här teorin är sann. Även andra jag känner har fallit för samma sak.
Tror ni inte på den här teorin, påstår att det äldrig hänt er etc etc så kan jag bara säga att antingen är ni lyckligt lottade och hittade kärleken i den typen du först blev intresserad av, eller så har du aldrig känt riktig kärlek. Jag vet att jag nog inte känt riktig kärlek som så, men jag tror på teorin.
Kärlek är slumpmässig. Vet aldrig när, hur eller vart den inträffar.
Kärlek är svårt, jag inser att hur mycket jag än försöker skriva och analysera så blir det bara en massa goja och inge klarare blir det inte.
Det bästa och mest vettiga man kan säga om kärlek är nog att lyssna på National Encyklopedin.
Någon på en gång uttömmande och allmänt accepterad definition av kärlek kan knappast ges
Tror ni inte på den här teorin, påstår att det äldrig hänt er etc etc så kan jag bara säga att antingen är ni lyckligt lottade och hittade kärleken i den typen du först blev intresserad av, eller så har du aldrig känt riktig kärlek. Jag vet att jag nog inte känt riktig kärlek som så, men jag tror på teorin.
Kärlek är slumpmässig. Vet aldrig när, hur eller vart den inträffar.
Kärlek är svårt, jag inser att hur mycket jag än försöker skriva och analysera så blir det bara en massa goja och inge klarare blir det inte.
Det bästa och mest vettiga man kan säga om kärlek är nog att lyssna på National Encyklopedin.
Någon på en gång uttömmande och allmänt accepterad definition av kärlek kan knappast ges
"Mamma, är det här min stil?"
Dessa ord kom ur en liten tjej på max 10 års(förmodligen yngre) mun. Jag gick runt på stan och letade efter det ena och det andra för att förhoppningsvis kunna explodera men egen garderob en vacker dag. När jag var inne på JC och skulle kolla på smycken var det en (ung)mamma och hennes dotter som tillsammans med mig hetsade runt i rean. Dottern plockade upp halsband, efter armband efter örhängen och frågade ideligen sin mamma; Är det här min stil? Det här är min stil. Gissa om det här är min stil? Mamman i sin tur lät som att hon hade hört detta, ett antal gånger.
Vad sjukt! tänkte jag. Flickebarnet är inte över 10 sträcket än och har redan skaffat sig en specifik "stil". Den i sin form kan nog variera från vecka till vecka men den är fortfarande identifierbar. Jag tänkte på mig själv, jag hade nog ingen stil vid den åldern, men valde kläder/accesoarer som var dom finaste. Inte världens kanske finaste matchningar alla gånger, men vad gjorde det mig..
Men har dagens samhälle tvingat ungdomen att tidigt bestämma sin identitet? Att vid en ung ålder välja en roll och bli dömd för den, innan puberteten? I mina ögon galenskaper.
Men är det verkligheten som möter oss?
Kan inte barnen få vara barn och klä sig naivt i regnbågens alla färger i alla världens miss-matcningar och inte bli osäkra? Måsta de växa upp redan innan högstadiet? Jag får rysningar av vart det här kan leda. I och med att ungdomar i dagens samhälle ska växa upp så fort så väntar jag bara på att 12 åringar ska få sina egna lägenheter. I och med att flickor så tidigt som möjligt börjar använda smink och det blir allt vanligare att ungdomar får barn tidigt.
Är det här alldeles hälsosamt?
Jag tycker inte det.
Låt barn vara barn. Man är bara barn i 18 år, sen är man vuxen resten av livet. Använd den tiden!
Men har dagens samhälle tvingat ungdomen att tidigt bestämma sin identitet? Att vid en ung ålder välja en roll och bli dömd för den, innan puberteten? I mina ögon galenskaper.
Men är det verkligheten som möter oss?
Kan inte barnen få vara barn och klä sig naivt i regnbågens alla färger i alla världens miss-matcningar och inte bli osäkra? Måsta de växa upp redan innan högstadiet? Jag får rysningar av vart det här kan leda. I och med att ungdomar i dagens samhälle ska växa upp så fort så väntar jag bara på att 12 åringar ska få sina egna lägenheter. I och med att flickor så tidigt som möjligt börjar använda smink och det blir allt vanligare att ungdomar får barn tidigt.
Är det här alldeles hälsosamt?
Jag tycker inte det.
Låt barn vara barn. Man är bara barn i 18 år, sen är man vuxen resten av livet. Använd den tiden!
Vart är världen på väg?
10de juni 1991 började som en helt vanlig dag för USA men slutade i kaos. Framför en grundskola stod 11 årige Jaycee Dugard och väntade på sin styvfar som skulle hämta henne efter skoldagen var slut. Detta ändrades drastiskt då 2 främlingar kidnappade henne med syvpappan som ögonvittne och sedan vara borta i 18 år. Föräldrarna lär ha antagit att dottern var död och skulle inte komma tillbaka.
Men för en gångskull så slutar sagan "lyckligt". Hon hittades av en slump och fick komma tillbaka till sina nära och kära som 29 åring. Med en hel skolutbildning förlorad och 2 döttrar.
Jaycee hade i 18 år blivit en sexslav till sina kidnappare. Hon födde sin första dåtter som fjortonåring och sin andra som 18 åring.
Trauma efter trauma har varit majoriteten av hennes liv och hela hennes döttrars tid.
När hon nu äntligen nått friheten så har hon fått 20 miljoner dollar i skadestånd av delstaten Kalifornien. Då slog det mig. Kvinnan har under större delen av sitt liv både blivit fysiskt och psykiskt misshandlad. Inga pengar i världen kan ta bort de minnen som förevigt kommer att vara inristade som en skräckfilm i hennes minne. Hennes döttrar som hon älskar, kommer alltid att ha en pappa som kidnappade och misshandlade henne, i 18 år.
Det är ironiskt hur världen alltid speglar tillbaka allt till pengar. Krig, Traumatiska händelser, skador, misstag. Jag kan göra listan oändlig.
Vi har en värld, uppbyggd på pengarnas värde. Att betala en kvinna en enorm summa pengar som ett tarvligt "förlåt" och ett billigt sätt att inte känna skam.
Visst kunde inte staten veta att en 11 årig flicka skulle bli kidnappad en vanlig måndag och sedan 18 år senare bli fri med allvarliga mentala skador för resten av livet. Men jag tror ärligt talat inte att pengarna hon får kommer att göra henne lyckligare i mån av mental hälsa. Hon är förmodligen ekonomiskt oberoende i större delen av sitt liv men vad gör det om hemska minnen hemsöker henne lika länge?
Irritationen bygger upp sig inom mig och fegheten från världens starkaste och mäktigaste stater och länder alla har är chockerande.
Usch.
Men för en gångskull så slutar sagan "lyckligt". Hon hittades av en slump och fick komma tillbaka till sina nära och kära som 29 åring. Med en hel skolutbildning förlorad och 2 döttrar.
Jaycee hade i 18 år blivit en sexslav till sina kidnappare. Hon födde sin första dåtter som fjortonåring och sin andra som 18 åring.
Trauma efter trauma har varit majoriteten av hennes liv och hela hennes döttrars tid.
När hon nu äntligen nått friheten så har hon fått 20 miljoner dollar i skadestånd av delstaten Kalifornien. Då slog det mig. Kvinnan har under större delen av sitt liv både blivit fysiskt och psykiskt misshandlad. Inga pengar i världen kan ta bort de minnen som förevigt kommer att vara inristade som en skräckfilm i hennes minne. Hennes döttrar som hon älskar, kommer alltid att ha en pappa som kidnappade och misshandlade henne, i 18 år.
Det är ironiskt hur världen alltid speglar tillbaka allt till pengar. Krig, Traumatiska händelser, skador, misstag. Jag kan göra listan oändlig.
Vi har en värld, uppbyggd på pengarnas värde. Att betala en kvinna en enorm summa pengar som ett tarvligt "förlåt" och ett billigt sätt att inte känna skam.
Visst kunde inte staten veta att en 11 årig flicka skulle bli kidnappad en vanlig måndag och sedan 18 år senare bli fri med allvarliga mentala skador för resten av livet. Men jag tror ärligt talat inte att pengarna hon får kommer att göra henne lyckligare i mån av mental hälsa. Hon är förmodligen ekonomiskt oberoende i större delen av sitt liv men vad gör det om hemska minnen hemsöker henne lika länge?
Irritationen bygger upp sig inom mig och fegheten från världens starkaste och mäktigaste stater och länder alla har är chockerande.
Usch.
Håret.
Håret som på oss flesta bekläder våra huvuden är ett känsligt ämne. För det finns så många olika tankar och argument för avd som är eller inte är.
För vissa individer är det bara något som är i vägen för ögonen, kliar i nacken eller helt enkelt stör i vardagen. man klipper, eventuellt rakar av sig rubbet för så lite stör moment som möjligt. denna grupp innebär flest killar men även tjejer gör detta.
För andra så är det i princip heligt. Man blir gråtfärdig så fort man nämner en frisör. Håret är väldigt privat för dessa människor.
Sen finns det dom som anser att håret är en accesoar som gärna alterneras med någon månads mellanrum. Tillslut med för lite hår att klippa i så att det blir ett halvhjärtat försök att färga håret för att upfylla sitt behov av förändring.
En yttligare typick grupp är dom som ända sen barnsben haft samma hårlängd, hårfärg, frisyr helt enkelt sedan de sprang på barnsben. Våga alternera dig själv människa!
Jag känner nu hur totalt värdelöst det här inlägget blir, men bättre än ingenting, right?
Jag ser mig själv som en klar typ 3. Den som tycker att håret är till för att förändras och blir det fult, ja då växer det väll ändå ut igen om ett tag. Tålamodet är kort och det långa håret man funderar på blir lixom aldrig riktigt av.. Istället blir det oftast kortare...
Knasigt värre!
För vissa individer är det bara något som är i vägen för ögonen, kliar i nacken eller helt enkelt stör i vardagen. man klipper, eventuellt rakar av sig rubbet för så lite stör moment som möjligt. denna grupp innebär flest killar men även tjejer gör detta.
För andra så är det i princip heligt. Man blir gråtfärdig så fort man nämner en frisör. Håret är väldigt privat för dessa människor.
Sen finns det dom som anser att håret är en accesoar som gärna alterneras med någon månads mellanrum. Tillslut med för lite hår att klippa i så att det blir ett halvhjärtat försök att färga håret för att upfylla sitt behov av förändring.
En yttligare typick grupp är dom som ända sen barnsben haft samma hårlängd, hårfärg, frisyr helt enkelt sedan de sprang på barnsben. Våga alternera dig själv människa!
Jag känner nu hur totalt värdelöst det här inlägget blir, men bättre än ingenting, right?
Jag ser mig själv som en klar typ 3. Den som tycker att håret är till för att förändras och blir det fult, ja då växer det väll ändå ut igen om ett tag. Tålamodet är kort och det långa håret man funderar på blir lixom aldrig riktigt av.. Istället blir det oftast kortare...
Knasigt värre!
Klump-mjölk i snabbkaffe. Mums?
Ni vet inlägget jag gjorde för några dagar sen, om hur bloggarna sprider sig som ett virus över den världsvida webben. Hur det fanns helt meningslösa bloggar som inte hade med något alls att göra. etc etc.
Jag reflekterade över detta ett tag, då jag oxå fått respons på inlägget om hur jag inte heller var en originell bloggare som nyss kom på krönikan.
Nä, jag vet men det har inte med saken att göra. Jag skriver det jag ser och hör och jag säger inte att jag inte är en del av det jag kritiserar. Ingen är perfekt.
Hur som helst så inträffade en otroligt ironisk händelse en solig fredagkväll tillsammans med föräldrarna efter en god middag. En liten text som skrevs alldeles efteråt.
Jag är inte den som dricker en latte på stan i mitt perfekta liv. Jag har en tendens som den dödliga människa jag är göra en kopp snabbkaffe med mjölk i som skär sig med värmen och skapar en stor snorklump i botten av koppen. Mums!
Men sån är jag. Jag är inte perfekt, inte "normal" och inte mainstream.
Underbarast är det när människor, eller låt mig säga robotar, som inte gör några fel eller snedsteg (alls!!), Gör det som är säkert och "normalt", det värsta som kan inträffa är att vara en ensam individ.. Oj vad farligt! När såna männis.. Robotar pekar ut det jag gör "fel" eller konstigt. 'Man kan inte ja en rosa tröja och röda skor' tex. Men om jag anser det då?
Perfektion är blä och allt annat kaos är skoj!
Och snälla håll tummarna i framtiden för min fördel så att mtt kaffe får ha vanlig mjölk i. Tack!
Puss o kram alla solstrålar.
Jag reflekterade över detta ett tag, då jag oxå fått respons på inlägget om hur jag inte heller var en originell bloggare som nyss kom på krönikan.
Nä, jag vet men det har inte med saken att göra. Jag skriver det jag ser och hör och jag säger inte att jag inte är en del av det jag kritiserar. Ingen är perfekt.
Hur som helst så inträffade en otroligt ironisk händelse en solig fredagkväll tillsammans med föräldrarna efter en god middag. En liten text som skrevs alldeles efteråt.
Jag är inte den som dricker en latte på stan i mitt perfekta liv. Jag har en tendens som den dödliga människa jag är göra en kopp snabbkaffe med mjölk i som skär sig med värmen och skapar en stor snorklump i botten av koppen. Mums!
Men sån är jag. Jag är inte perfekt, inte "normal" och inte mainstream.
Underbarast är det när människor, eller låt mig säga robotar, som inte gör några fel eller snedsteg (alls!!), Gör det som är säkert och "normalt", det värsta som kan inträffa är att vara en ensam individ.. Oj vad farligt! När såna männis.. Robotar pekar ut det jag gör "fel" eller konstigt. 'Man kan inte ja en rosa tröja och röda skor' tex. Men om jag anser det då?
Perfektion är blä och allt annat kaos är skoj!
Och snälla håll tummarna i framtiden för min fördel så att mtt kaffe får ha vanlig mjölk i. Tack!
Puss o kram alla solstrålar.
Jazzen Gospeln och Musiken
Så jag växte upp med A-teens och en ung Britney Spears. Det var hippt, lätt och snyggt! Jag älskade Emilia som sjöng "big big world". Jag tyckte redan då att det soundet var galet snyggt. Genom åren har musiken varit en stor del av mitt liv och både speglat vem jag är och hur jag mår. Så jag har haft perioder med gladare pop låtar och perioder med lugnare ballader. Men jag har nog insett att jag mer är en blues brud som gillar tryck i texten. Akustiskt blev min grej.
Jazzen gjorde mig lycklig och gospeln mitt frihets rop!
Jag tror på att beskriva en människa genom dess musiksmak. I mitt hjärta är Movits! härliga jazz rapp, Jack Johnsons plinkande på ukulelen och Håkan Hellströms sjömans-pop förevigt inristade. Andra favoriter är party hoffmaestro och härliga Lasse Winnerbäck, glöm inte miss Li och en ny-gammal favorit är Veronica maggio. Detta är ju bara de som är moderna kändisar men självklart finns det klassiker på favorit-hyllan. Elvis Presley är en cool snubbe tillsammans med Barbra Streisand och Monica Zetterlund som hyllas av denna blonda Svenne.
Så med tanke på vad jag lyssnar på så kanske man kan anta hur jag är? Jag tror på det.
Asså, jag diggar mycket andra svennar som cornelis wreesvijk och diggar det som var, retro brud i musiken kan jag kallas..
Trender kommer och går men musiken är den som består.
Ha't och sola inte för mycket!
Pöss o kräm
Jazzen gjorde mig lycklig och gospeln mitt frihets rop!
Jag tror på att beskriva en människa genom dess musiksmak. I mitt hjärta är Movits! härliga jazz rapp, Jack Johnsons plinkande på ukulelen och Håkan Hellströms sjömans-pop förevigt inristade. Andra favoriter är party hoffmaestro och härliga Lasse Winnerbäck, glöm inte miss Li och en ny-gammal favorit är Veronica maggio. Detta är ju bara de som är moderna kändisar men självklart finns det klassiker på favorit-hyllan. Elvis Presley är en cool snubbe tillsammans med Barbra Streisand och Monica Zetterlund som hyllas av denna blonda Svenne.
Så med tanke på vad jag lyssnar på så kanske man kan anta hur jag är? Jag tror på det.
Asså, jag diggar mycket andra svennar som cornelis wreesvijk och diggar det som var, retro brud i musiken kan jag kallas..
Trender kommer och går men musiken är den som består.
Ha't och sola inte för mycket!
Pöss o kräm
2011 06 26
Jag vet inte hur vi hamnade i detta sjuka samhälle och sättet tankegångarna vandrar på oss invånare. För typ 5-6 år sedan så visste inte jag att bloggar fanns. Men på nått jäkla vis så lyckades bloggarna helt plötsligt en solig torsdag explodera på internets breda kropp. Helt plötsligt så hade alla en blogg. Hips vips tjänade dom största fjortisarna pengar på sin rosa ludna hemsida. Alla hade en anledning att starkt hata eller vara läskigt besatt av blogg konceptet eller bloggar i sig eller bara bloggindividen.
Det fanns plötsligt femtioelva stycken olika hemsidor att ha bloggar på. Den ena coolare än den andra..(not). Men en sak var densamma; de mesta kända bloggarna var fjortisar. Andra var väldigt "originella" "fashionistor" som absolut aldrig hade satt sin fot på någon så mainstream butik som Gina Tricot eller nått(haha som att det var sant eller..) eller så fanns det humor bloggarna. Det var typ det som fanns. Och det värsta var ju att när det gick bra för en brud att skriva hur fjortisfull hon blev en valborgskväll så kom det hux flux 3000 till småtjejer med kilometer vis ton av smink på sina små, outvecklade kroppar med tovigt häxhår och sjuka blekningar. Det blev ascoolt.....
Och om det inte var nog med att den besatta hetsen om bloggar startade, så blev det ännu värre sen när alla fjortisar helt plötsligt skulle börja skriva. Dom hade ju NOLL KOLL på vad dom skulle skriva! det blev lite halvhjärtad sådär;
"Hej bloggen! hihi. idag har jag ehhh ehh varit med min bästa kompis hihi och vi ehh ehh typ sminkade oss och sen så tog vi typ ehh massa fjortis bilder på oss själva(som dom självfallet satt på inlägget men såklart satt en fyrkant eller nått för sitt eget ansikte så att dom inte syns..) jaja.. nu ska vi ut o träffa några killar.. hihi puzzzz <33333"
Hur värdelöst var inte det?? INGEN bryr sig om vad du gjorde! Lixom vem vill läsa om vad jag åt till frukost eller typ gjorde mellan 13.00 och 14.05(!!!!)
Aj vad mycket ilska och irritation som fllög ut från mina fingrar på det stackars tangentbordet. Men ärligt talat? Vem vill läsa vad jag gör för varje minut? Men mer kanske om vad jag tycker och står för?
Det är väll därför att jag hamande i en sån fas då idé torkan hade gjort sitt intrång på bloggen och jag helt meningslöst skrev att jag rensade garderoben. Ja men Amanda, lilla gumman, ingen och jag menar INGEN bryr sig! Skriv hellre ingenting än att fylla bloggen med en massa skit.
Så nu blir det ett nytt avstamp. Renässans som det heter på finspråk. Det ska bli en hetlevrad krönika blogg om det mainstreamade ickemainstream Sverige som nu regeras av bloggvärlden. Intressant kan det bli!
Puss o kram i gråvädret och välkommen till svensk sommar!
Det fanns plötsligt femtioelva stycken olika hemsidor att ha bloggar på. Den ena coolare än den andra..(not). Men en sak var densamma; de mesta kända bloggarna var fjortisar. Andra var väldigt "originella" "fashionistor" som absolut aldrig hade satt sin fot på någon så mainstream butik som Gina Tricot eller nått(haha som att det var sant eller..) eller så fanns det humor bloggarna. Det var typ det som fanns. Och det värsta var ju att när det gick bra för en brud att skriva hur fjortisfull hon blev en valborgskväll så kom det hux flux 3000 till småtjejer med kilometer vis ton av smink på sina små, outvecklade kroppar med tovigt häxhår och sjuka blekningar. Det blev ascoolt.....
Och om det inte var nog med att den besatta hetsen om bloggar startade, så blev det ännu värre sen när alla fjortisar helt plötsligt skulle börja skriva. Dom hade ju NOLL KOLL på vad dom skulle skriva! det blev lite halvhjärtad sådär;
"Hej bloggen! hihi. idag har jag ehhh ehh varit med min bästa kompis hihi och vi ehh ehh typ sminkade oss och sen så tog vi typ ehh massa fjortis bilder på oss själva(som dom självfallet satt på inlägget men såklart satt en fyrkant eller nått för sitt eget ansikte så att dom inte syns..) jaja.. nu ska vi ut o träffa några killar.. hihi puzzzz <33333"
Hur värdelöst var inte det?? INGEN bryr sig om vad du gjorde! Lixom vem vill läsa om vad jag åt till frukost eller typ gjorde mellan 13.00 och 14.05(!!!!)
Aj vad mycket ilska och irritation som fllög ut från mina fingrar på det stackars tangentbordet. Men ärligt talat? Vem vill läsa vad jag gör för varje minut? Men mer kanske om vad jag tycker och står för?
Det är väll därför att jag hamande i en sån fas då idé torkan hade gjort sitt intrång på bloggen och jag helt meningslöst skrev att jag rensade garderoben. Ja men Amanda, lilla gumman, ingen och jag menar INGEN bryr sig! Skriv hellre ingenting än att fylla bloggen med en massa skit.
Så nu blir det ett nytt avstamp. Renässans som det heter på finspråk. Det ska bli en hetlevrad krönika blogg om det mainstreamade ickemainstream Sverige som nu regeras av bloggvärlden. Intressant kan det bli!
Puss o kram i gråvädret och välkommen till svensk sommar!
