Livet by amanda

Jag ser dagligen på Tv att många människor världen över finner sig själva att bli "upptäckta" på ett sätt eller annat. De sjunger vackert/originellt i True Talent eller Idol. De dansar snyggt i So You Think You Can Dance. De skämmer ut sig själva i Big Brother. Och de bloggar om livet och annat roligt på Internets gigantiska nät. Ack så många medelsvenssons som inte mer speciell än dig och mig blir världs- eller åtminstone rikskändisar på ett dygn.

Sen är de även dom som genom en drama fri väg finner kändisskapet och/eller framgången genom att vara genuint bra på vad dom gör diskretare än andra. Denna grupp är väll främst författare, men även denna yrkesgrupp har blivit mer och mer dramatiserade. De som fann framgången över en natt skriver nu böcker om sig själv, alter egon eller något annat som säljer bäst i Sverige. Däribland har vi Carolina Gynnings bok Ego Girl, Sofie Fahrmans bokserie om sitt alterego Elsa eller Blondinbellas Egoboost.

Kan jag, en vanlig medelsvensson som precis börjat skriva, också bli sån? Kan jag liksom alla andra ny-författare skriva en bok? För om Carolina Gynning, Snooki från Jersey Shore och Resten av alla självbiograf skrivande kändisar kan skriva en hel bok fylld med tomma ord, då borde väll jag också kunna? Jag menar, jag kanske inte vill bli en heltids författare, skriva oänliga serier av böcker som de ack sååå framgångsrika JK Rowlings och Leif GW Persson, men nån liten bok vore väll coolt om man lyckades med?

Eller måste jag ha nått framgång genom en annan kariär först då? Måste jag ha blivit en drama kändis, en journalist, en framgångsrik entrepenör eller något framgångsrikt och unikt i allmänhet? Handlar det om att om jag vill lyckas, så måste jag redan ha lyckats? Hur ska jag då kunna lyckas? Är vi fast i ett moment-22? Ett dilemma vi aldrig någonsin kommer att kunna klura ut ett vettigt svar ifrån?

Att lyckas, menas det med att få ett bra betyg i grundskolan? Kan jag genom den lyckan spinna vidare på min lycka och tillslut nå den absoluta framgången? Om det är så, varför har många, och jag menar alldeles för många, kända människor som har lyckats extremt bra i sitt liv nu, en mörk, deprimerande, traumatisk eller till och med kriminell bakgrund som har krashlandat på den absoluta botten för att efter det ha stigit och tillslut nått toppen? Är det så det måste gå? Jag menar, är det så du får erfarenheterna att skriva en bok? Att kunna motivera människor? Att orka med den extremt hektiska vardagen? Säg mig, nämn en otroligt välkänd kändis inom de flesta yrken. Den personen kommer till 80% att ha ett mörkt förflutet, om det så innehåller droger, alkohol missbruk eller något annat grovt negativt är inte den stora fokuseringen, men att den personen hamnade på botten men orkade sig upp och jobbade för att bli stark och framgångsrik. Är det så det funkar i den här världen? Måste vi misslyckas för att kunna lyckas?

Kan man inte ta den enkla vägen här i livet, gå rakt genom lyckans väg och bli framgångsrik på en gång? Eller glömde jag bort att det inte är en lätt och rättvis ärld vi lever i?

Sen handlar det ju inte heller så mycket om jag kan skriva en bok eler inte. Nån måste ju ha intresset att köpa och läsa min bok. Annars finns det 0 mening med att jag ska stå mig i kast att lägga ner tid ch energi på en bok, som bara jag var intresserad av.

Handlar det om att våga? Att ta steget ut på en gammal ranglig bro för att kanske falla igenom en rutten planka, falla i oändlighet och måsta dra sig upp för det gamla repet längs den branta stenväggen. Eller att kunna parera mellan farligheterna men möta svårigheterna, övervinna dom och tillslut komma till den sida som faktiskt har det grönare gräset. Är det så vi lever våra liv?