Är det priset som bestämmer, eller är det tröjan?
Hollister är nyöppnat i Sveriges största centrum och folk åker lååångt för att bli charmade av musiken, känslan, lukten, och såklart de snygga killarna som hälsar dig välkommen när du inträder butiken. Men, är kläderna verkligen det som drar mest folk? Är de tillräkligt fräna, originella, slittåliga och allt annat som är kravet när man köper kläder?
.
Jag besökte butiken, det var först och främst en hel terass innan man kom in i själva butiken där soffbord och fotöljer som ingen satt i var placerade. sen kom man in i ett rum som liknade någons vardagsrum som var kraftigt nersläckt och överfyllt med kläder som var placerade på bord, hyllor i öppna byråer och klädstänger. Jag såg mer mörker än plaggen som jag förväntas köpa. Folk var som förtrollade när de trängdes och drog i kläder på ett fint sätt. Jag stod paralyserad mitt i kaoset och kunde inte inse vad folk trängdes så för? Kläderna, som jag knappt kunde skymta såg likadana ut som H&M's LOGG kollektioner, förutom den röda fågeln på. Förstås skillde priset sig enormt också från de skrämmande lika kläderna.
Dessa 2 linnen är inte väldigt olika varandra. Men de är från 2 olika affärer. Dessutom skiljer det lite mindre än 100 kr i pris. Är det helt realistiskt?
.
Nu kanske inte det här var ett så perfekt exempel men ni kanske förstår vart jag vill komma? Betyder det verkligen så mycket för oss om vilka so har tillverkat kläderna? Vilken butik vi köper dom av? Jag menar, att köpa en tröja på H&M(som här verkar vara ett offer just nu) eller köpa en tröja på Monki är väldig skillnad. Dock så ägs de båda affärerna tillsammans med Weekdays, som bla säljer det populära jeansen Cheap Monday, av samma ägare. Borde inte det då innebära att det från grund och botten är samma sak? Jag menar, visst är HM ofta ganska stilrena och sofistikerade jämfört med de hippa och lite svårt nytänkande HM och Weekdays, men det är, eller borde, vara lika " häftigt" att handla på vilken butik som helst av dessa?
.
Kommer jag starta en oändlig diskussion om kläder, tankar och fixering av utseede eller uppriktigt sagt, märket. Om det inte handlar om kvaliteten, vad är det då som lockar folk att köpa en tröja för 600 kr när du kan få en snarlik för 100?
Varför är vi så besatta av att vara så hippa? Visa att vi har råd och stil? Eller är det bara genuint att man föredrar märket? För att det matchar din personlighet som handen i handsken. Ska vi bevisa våran eventuella framgång? Lyckan av att kunna köpa det plagg du vill ha?
.
Skiljer det från person till person, och från dag till dag? Är det priset som bestämmer, eller är det plagget?
Glad tjej här asså!
Jag måste verkligen bara tacka och bocka för fina komentarer jag fått från läsare senaste tiden! även fast jag vet att jämfört med andra bloggare är inte kommentarerna många, men dom jag får värmer lite extra i mitt hjärta! Ni gör mig lycklig och ger mig verkigen mer inspiration och inte minst motivation att fortsätta skriva och kanske till och med skriva mer! Shit asså! det är så coolt att få ordet "Skribent" i en kommentar. Det känns lite proffsigare på nått vis när man får det!
Så tack till alla er som läder mina tankar och åsikter!
Och jag måste påminna er om att om ni tycker att något är fel eller jobbigt på nått sätt, ta absolut inte åt er nånting! det är inte menat till nån och om det nu skulle vara det nån gång så kommer jag förvarna... Nej men seriöst!
Åhh jag bara sprudlar av glädje, som den lilla tönt jag är!
Puss och Godnatt mina vänner!
Hur lyckas man? Ner på botten, för att nå toppen?
Är det möjligt att bli det man alltid, eller nyligen drömt om att bli? Är det sant att man kan gå från noll till hundra i kändisskap eller framgång över en natt? Är det troligt att det händer mig? Eller är det bara nått man ser på TV?
Jag ser dagligen på Tv att många människor världen över finner sig själva att bli "upptäckta" på ett sätt eller annat. De sjunger vackert/originellt i True Talent eller Idol. De dansar snyggt i So You Think You Can Dance. De skämmer ut sig själva i Big Brother. Och de bloggar om livet och annat roligt på Internets gigantiska nät. Ack så många medelsvenssons som inte mer speciell än dig och mig blir världs- eller åtminstone rikskändisar på ett dygn.
Sen är de även dom som genom en drama fri väg finner kändisskapet och/eller framgången genom att vara genuint bra på vad dom gör diskretare än andra. Denna grupp är väll främst författare, men även denna yrkesgrupp har blivit mer och mer dramatiserade. De som fann framgången över en natt skriver nu böcker om sig själv, alter egon eller något annat som säljer bäst i Sverige. Däribland har vi Carolina Gynnings bok Ego Girl, Sofie Fahrmans bokserie om sitt alterego Elsa eller Blondinbellas Egoboost.
Kan jag, en vanlig medelsvensson som precis börjat skriva, också bli sån? Kan jag liksom alla andra ny-författare skriva en bok? För om Carolina Gynning, Snooki från Jersey Shore och Resten av alla självbiograf skrivande kändisar kan skriva en hel bok fylld med tomma ord, då borde väll jag också kunna? Jag menar, jag kanske inte vill bli en heltids författare, skriva oänliga serier av böcker som de ack sååå framgångsrika JK Rowlings och Leif GW Persson, men nån liten bok vore väll coolt om man lyckades med?
Eller måste jag ha nått framgång genom en annan kariär först då? Måste jag ha blivit en drama kändis, en journalist, en framgångsrik entrepenör eller något framgångsrikt och unikt i allmänhet? Handlar det om att om jag vill lyckas, så måste jag redan ha lyckats? Hur ska jag då kunna lyckas? Är vi fast i ett moment-22? Ett dilemma vi aldrig någonsin kommer att kunna klura ut ett vettigt svar ifrån?
Att lyckas, menas det med att få ett bra betyg i grundskolan? Kan jag genom den lyckan spinna vidare på min lycka och tillslut nå den absoluta framgången? Om det är så, varför har många, och jag menar alldeles för många, kända människor som har lyckats extremt bra i sitt liv nu, en mörk, deprimerande, traumatisk eller till och med kriminell bakgrund som har krashlandat på den absoluta botten för att efter det ha stigit och tillslut nått toppen? Är det så det måste gå? Jag menar, är det så du får erfarenheterna att skriva en bok? Att kunna motivera människor? Att orka med den extremt hektiska vardagen? Säg mig, nämn en otroligt välkänd kändis inom de flesta yrken. Den personen kommer till 80% att ha ett mörkt förflutet, om det så innehåller droger, alkohol missbruk eller något annat grovt negativt är inte den stora fokuseringen, men att den personen hamnade på botten men orkade sig upp och jobbade för att bli stark och framgångsrik. Är det så det funkar i den här världen? Måste vi misslyckas för att kunna lyckas?
Kan man inte ta den enkla vägen här i livet, gå rakt genom lyckans väg och bli framgångsrik på en gång? Eller glömde jag bort att det inte är en lätt och rättvis ärld vi lever i?
Sen handlar det ju inte heller så mycket om jag kan skriva en bok eler inte. Nån måste ju ha intresset att köpa och läsa min bok. Annars finns det 0 mening med att jag ska stå mig i kast att lägga ner tid ch energi på en bok, som bara jag var intresserad av.
Handlar det om att våga? Att ta steget ut på en gammal ranglig bro för att kanske falla igenom en rutten planka, falla i oändlighet och måsta dra sig upp för det gamla repet längs den branta stenväggen. Eller att kunna parera mellan farligheterna men möta svårigheterna, övervinna dom och tillslut komma till den sida som faktiskt har det grönare gräset. Är det så vi lever våra liv?
ärlighet.
Ett svårt löfte. För visso, men samtidigt är det också alltid nåt som vi dagligen litar på att våra medmänniskor säger.
Hur ska då den gyllene regeln få plats i vårat ack så tajta schema? Kan vi tala den absoluta sanningen 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, 50nånting veckor om året?
Eller är det inte realistiskt? Måste vi ljuga för att överleva? Det är bevisat att frasen: "I'm fine" i alla världens språk är den vanligaste av alla våra lögner. tänker vi någonsin efter när nån frågar: "Hur mår du?" eller nått i den stilen? (Eller är jag den enda av oss här som svarar på reaktion. Som kommer på mig själv när man ligger hemma o är sjuk från skolan och nån ringer och checkar på en. Svaret blir typ: "Jag mår bra..Nej eller juste, eh jag har feber och ligger i karantän..." kanske inte så illa men så har fler än ett samtal blivit i min hitoria. )
Är sanningen alltid bäst? Ska jag berätta för min vän att tröjan är apful när hon frågar om vad jag tycker om hennes nya kap? Finns det tillfällen då det är okej att avböja från sanningen?
Jag antar att lögn, sanning, förtroende och ärlighet är ett tema för stort för ett enda blogg inlägg. Men jag hoppas att känslan spreds.
Det är ett förvirrat tema fullt av undantag, avböjelser och ironiskt nog; lögner.
Är det så livet är? Så det fungerar?
Ska vi följa citatet här under? Är det logiskt helt möjligt? Eller är undantag vår bästevän?
Tänk på den ni!
For every good reason there is to lie, there is a better reason to tell the truth. Bo Bennett
jag är på riktigt alldeles för trött
Alldeles för trött för att skriva nått... Bör vara lite aktiv och driva det framåt.. Men oooorkar inte.
Sorry.
Ajdå. Ingen brydde sig.
Jag blir så otroligt trött på människor som är så otroligt naiva och jobbiga. Dom som alltid har skador när man har träningsläger, bara för att få slippa träna. Eller din som snackar skit om människor som tillhör gruppen men inte är där av nån anledning och tror att dom är asballa.
Men sanningen är; ingen jävel bryr sig. På riktigt! Ingen bryr sig alls!
Jag blir så irriterad att jag tror att jag ska gå av på mitten.
Blä!
